Reflektion om Åsa Beckmans text om den enögda kritiken

av tatjanabrandt

Det finns en uppenbar risk för att vårt bloggexperiment ska urarta i det värsta: att vi tvingar in oss i skrået av personer som tror det är värdefullt att ”tycka till” om fan och hans mormor. Denna regniga oktoberförmiddag sitter jag här i mitt arbetsrum, har precis stängt filen med texten jag jobbat med och börjat längta efter lunch. Och så tänker jag på mitt tvåveckor långa redaktörsansvar för bloggen och på texten av Åsa Beckman som jag med rynkade ögonbryn läste för ett par minuter sedan (Hur kom det sig att jag läste den?  Satt jag inte försjunken i drömmar? Plötsligt  fanns det en text framför mig upphalad ur nätets ström av mina tankspridda fingrar).

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/den-enogda-litteraturkritiken/

Beckman skriver att kritiken idag är enögd och hopplös och borde klara av att föra mer estetiska resonemang. Hon ställer det tekniskt-estetiska mot det moralistiskt-politiska.  Det är något ganska opportunt i hennes sätt att närma sig ämnet, det är det här hon tänker sig att vi alla saknar. (Vi betyder här kultursverige minus den grupp personer som tror att de minskar den konkreta materiella nöden i välden bättre med hjälp av litteratur än med hjälp av Unicef.) Visst kan hon ha rätt i att hemskt många saknar hemskt mycket i kritiken idag– trots det kan jag inte annat än mörkna inför det legolandskap av färdiga kossor och grisar och buskar som hon målar upp. Om hon tror på en kritik som analyserar litteraturens motsvarighet till kameravinklar så borde hon skriva den i stället för att efterlysa den. DÅ kunde det bli diskussion.

Det är kart jag förstår att hon känner indignation över alla dessa mängder tramsig kritik som går ut på att folk byter klichéer med sina recensionsexemplar som om det var frågan om att bättra på sin glansbildssamling (bokmärken heter de på rikssvenska, betydligt mindre beskrivande).

Min invändning handlar om att ”det estetiska” är en kategori som i sig själv tagen ofta betyder näst intill ingenting alls. Handlar den insiktsfulla estetiken inte om att låta form och innehåll bjuda varandra motstånd? Om att visa hur det existentiellt rika, djupa, akuta når uttryck som ÄR sin form? Magnus skriver vackert i sitt föredrag ”VAD ÄR KRITIK? – föreläsning vid Børnelitterær kritik” som ligger här på bloggen: ”Kritik är en kunskapsform med livet som insats. Den erkänner inte uppdelningen i tänka och känna, i förnuft och känsla. Den urskiljer och värderar och rör sig på så vis alltid, oscillerande, över gjorda eller funna differenser, skillnader.”

Det är precis så. Det är själva livserfarenheten, den djupaste insikten, det mest levda och tänkta som ska in i det estetiska. Litteraturkritiker är inte mode- eller designjournalister som går omkring och värderar om något är ”snyggt” – det handlar om att visa hur det egna livet protesterar mot en viss form, eller jublar, eller lägger sig som en ström med annan temperatur bredvid fåran.

Jag värjer mig mot att kalla den här sortens kritik performativ – ett begrepp som ju  många inom FSL tagit till sig.  Det performativa är en utlevelse som ruckar på något viktigt i det grundläggande dialogiska kontrakt som jag måste sluta för att kunna skriva. Kanske handlar min svårighet med begreppet om att det täcker över den samtidighet som finns i texten som utåtriktad utsaga och oavslutad inåtvänd, pågående fråga (till verket, litteraturen, livet och allt). Texten sker inte i ett slag. Och jag har ett så stort register i skrift för saker min röst aldrig kunde uttala…. Ännu mindre kunde jag leva ut det här eller ”föreställa det” (till och med i tankens mest spöklikt anemiska form känner jag skammens grepp om andningen). Det hjälper inte ens om jag tänkte mig texten som en gest som lossnat ur mitt grubbel och blir gjord performativ av den plats den råkar landa på. När jag nu skriver talar jag till er och kämpar som besatt med att hålla det sceniska kort. När jag skriver kritik är det lättare då har jag ju verket till hjälp.

Jag lägger ut det här på bloggen. Om jag hade jobbat igenom det imorgon kunde det ha blivit en text. Gör jag offentligheten bättre genom att bidra med halvfärdiga fragment, anteckningar? Är inte just den genomarbetade texten det mest subversiva som finns idag? Åh, detta vankelmod (i kombination med min våldsamma hunger som gör texten suddig för min blick).

En sista not till Åsa Beckmans text. Det är naturligtvis en förolämpning mot alla som skriver utanför de stora drakarnas strålkastarljus att ”kritiken” ständigt består av samma aktörer i en allt snålare blåst. För att skriva som hon gör borde hon skriva in sin egen tron i texten – i annat fall kan vi få för oss att hon ber folket äta bullar när nu en gång brödet tagit slut…

/Tanja

Annonser