Kritikerseminariet

Reflektion om Åsa Beckmans text om den enögda kritiken

by tatjanabrandt

Det finns en uppenbar risk för att vårt bloggexperiment ska urarta i det värsta: att vi tvingar in oss i skrået av personer som tror det är värdefullt att ”tycka till” om fan och hans mormor. Denna regniga oktoberförmiddag sitter jag här i mitt arbetsrum, har precis stängt filen med texten jag jobbat med och börjat längta efter lunch. Och så tänker jag på mitt tvåveckor långa redaktörsansvar för bloggen och på texten av Åsa Beckman som jag med rynkade ögonbryn läste för ett par minuter sedan (Hur kom det sig att jag läste den?  Satt jag inte försjunken i drömmar? Plötsligt  fanns det en text framför mig upphalad ur nätets ström av mina tankspridda fingrar).

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/den-enogda-litteraturkritiken/

Beckman skriver att kritiken idag är enögd och hopplös och borde klara av att föra mer estetiska resonemang. Hon ställer det tekniskt-estetiska mot det moralistiskt-politiska.  Det är något ganska opportunt i hennes sätt att närma sig ämnet, det är det här hon tänker sig att vi alla saknar. (Vi betyder här kultursverige minus den grupp personer som tror att de minskar den konkreta materiella nöden i välden bättre med hjälp av litteratur än med hjälp av Unicef.) Visst kan hon ha rätt i att hemskt många saknar hemskt mycket i kritiken idag– trots det kan jag inte annat än mörkna inför det legolandskap av färdiga kossor och grisar och buskar som hon målar upp. Om hon tror på en kritik som analyserar litteraturens motsvarighet till kameravinklar så borde hon skriva den i stället för att efterlysa den. DÅ kunde det bli diskussion.

Det är kart jag förstår att hon känner indignation över alla dessa mängder tramsig kritik som går ut på att folk byter klichéer med sina recensionsexemplar som om det var frågan om att bättra på sin glansbildssamling (bokmärken heter de på rikssvenska, betydligt mindre beskrivande).

Min invändning handlar om att ”det estetiska” är en kategori som i sig själv tagen ofta betyder näst intill ingenting alls. Handlar den insiktsfulla estetiken inte om att låta form och innehåll bjuda varandra motstånd? Om att visa hur det existentiellt rika, djupa, akuta når uttryck som ÄR sin form? Magnus skriver vackert i sitt föredrag ”VAD ÄR KRITIK? – föreläsning vid Børnelitterær kritik” som ligger här på bloggen: ”Kritik är en kunskapsform med livet som insats. Den erkänner inte uppdelningen i tänka och känna, i förnuft och känsla. Den urskiljer och värderar och rör sig på så vis alltid, oscillerande, över gjorda eller funna differenser, skillnader.”

Det är precis så. Det är själva livserfarenheten, den djupaste insikten, det mest levda och tänkta som ska in i det estetiska. Litteraturkritiker är inte mode- eller designjournalister som går omkring och värderar om något är ”snyggt” – det handlar om att visa hur det egna livet protesterar mot en viss form, eller jublar, eller lägger sig som en ström med annan temperatur bredvid fåran.

Jag värjer mig mot att kalla den här sortens kritik performativ – ett begrepp som ju  många inom FSL tagit till sig.  Det performativa är en utlevelse som ruckar på något viktigt i det grundläggande dialogiska kontrakt som jag måste sluta för att kunna skriva. Kanske handlar min svårighet med begreppet om att det täcker över den samtidighet som finns i texten som utåtriktad utsaga och oavslutad inåtvänd, pågående fråga (till verket, litteraturen, livet och allt). Texten sker inte i ett slag. Och jag har ett så stort register i skrift för saker min röst aldrig kunde uttala…. Ännu mindre kunde jag leva ut det här eller ”föreställa det” (till och med i tankens mest spöklikt anemiska form känner jag skammens grepp om andningen). Det hjälper inte ens om jag tänkte mig texten som en gest som lossnat ur mitt grubbel och blir gjord performativ av den plats den råkar landa på. När jag nu skriver talar jag till er och kämpar som besatt med att hålla det sceniska kort. När jag skriver kritik är det lättare då har jag ju verket till hjälp.

Jag lägger ut det här på bloggen. Om jag hade jobbat igenom det imorgon kunde det ha blivit en text. Gör jag offentligheten bättre genom att bidra med halvfärdiga fragment, anteckningar? Är inte just den genomarbetade texten det mest subversiva som finns idag? Åh, detta vankelmod (i kombination med min våldsamma hunger som gör texten suddig för min blick).

En sista not till Åsa Beckmans text. Det är naturligtvis en förolämpning mot alla som skriver utanför de stora drakarnas strålkastarljus att ”kritiken” ständigt består av samma aktörer i en allt snålare blåst. För att skriva som hon gör borde hon skriva in sin egen tron i texten – i annat fall kan vi få för oss att hon ber folket äta bullar när nu en gång brödet tagit slut…

/Tanja

Annonser

Skriftspråk, DN, opera

by tatjanabrandt

När jag precis börjat invagga mig själv i förhoppningen att DN manövrerar genom presskrisen med ökande säkerhet och kanske, kanske skickat i väg en och annan duva som inte återvänt– ja, då kommer följande artikel i Sydsvenskan:

http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/surt-sa-pressen/

Vad händer med skrivande människors förmåga att förhålla sig hudlöst till konsten och omvärlden om själva hantverket, skrivandet, i ökande grad bemöts med förakt?

Kanske händer ingenting.

Det finns någon slags aggression mot skrivande människor idag som inte bara handlar om svåra villkor. Det finns en aggression mot själva skriftspråket också som tar sig uttryck i den ökande användningen av talspråk som skrivs ut. Särskilt på finska är det här väldigt tydligt, folk vill skriva talspråk i sina sms och kommentarsfält. Man orkar inte hålla sig till pronomenet för människor (hän) utan använder det som syftar på saker (se) om allt, man förkortar och lämnar bort komplicerade ändelser. Man låter värre än jag när jag har en riktigt dålig dag på finska men med det hemska tillägget att man är helt inom jargongen, ohygglig men i behärskad glans. Det är som om själva skriftspråket gjorde motstånd mot ordens minskade tyngd, mot de tillstånd av babbel och fridfullt mummel bortom all hörbarhet som det finns så mycket plats för. Inte bara det poetiska språket alltså, utan helt vedertagen tråkig skriftdiskurs har fått något lite subversivt över sig. Det är förstås en intressant möjlighet om det stämmer men kan man vara skriftspråklig utan att verkligen känna att man hörs? Också nu griper jag efter ord med en lätt känsla av karneval i akten som om jag stod i bankomatkön och utstötte enstaviga meningar med en frekvent förekomst av ord som ”ponera” och ”sannerligen” .

Är det hemtrevligt med forum för kakafoni? Kanske är jag helt idiotisk som inte begriper mig på rörlig, lekfull samvaro? På plaster som odlar den sortens kommunikation som brukar föregå större föredrag eller teateruppvisningar men med den skillnaden att ingen kommer att klappa i händerna och be om ordet, publikljudet bara fortsätter in i oändligheten ackompanjerade av våra egna struttiga fraser. Många uppsöker ju det här. Också utan den där pirriga känslan av att något stort gemensamt står för dörren, bakom de röda ridåerna, virtuosen som väntar blek och nervig, ensemblen som inte uppfört något på fem år men nu äntligen… Modern opera? Man tar helt enkelt bort föreställningen.

Men tänk om ingen spionerade på varandra med sina kikare, tänk om alla bara satt och lät sig betraktas? Dessutom iförda politiskt korrekta och neutrala kläder. Ha ha, samtiden har sina sidor.

Debatt på gång.

by tatjanabrandt

Hufvudstadsbladets framtid är ett hett debattämne hos oss just nu. Som bakgrundsinformation kan sägas att Konstsamfundet är en fond som förvaltar arvet efter Amos Andersson, Hufvudstadsbladets legendariska chefredaktör och ägare. KSF Media är ett bolag som i sin helhet ägs av Konstsamfundet och som ska driva flera av våra finlandssvenska tidningar, inklusive Hufvudstadsbladet. (För mer information se:  http://www.konstsamfundet.fi/sv/ ) Rabalder har nu uppstått p.g.a. Konstsamfundet valt att satsa 50 miljoner euro (sic!) på ett nytt museum medan man än en gång försöker tvinga Hufvudstadsbladet att fungera med en minimal budget och pressar fram nedskärningar som är helt förödande och fullständigt blinda för den omvälvande situation som medierna befinner sig i just nu.

Michel Ekman:

http://hbl.fi/opinion/lasares-brev/2013-09-22/502281/vilket-ar-uppdraget

Kaj Gustaf Bergh (Läs också texten under rubriken ”Kan kulturen vara lönsam” eftersom jag finner den särskilt flagrant):

http://www.konstsamfundet.fi/bergh/

Tatjana Brandt:

http://hbl.fi/opinion/lasares-brev/2013-09-22/502166/foregangare-maste-forsta-var-de-star

Anna Lena Laurén:

http://moskva.blogg.hbl.fi/

Merete Mazzarella:

http://www.sets.fi/Blog.php?id=14

Peter Mickwitz:

http://petermickwitz.com/

Philip Teir intervjuar Kaj Gustaf Bergh på Hbl:s hemsida, här en länk till webb-TV intervjun:

http://hbl.fi/video/2013-09-24/503716/kaj-gustaf-bergh-svarar-pa-kritiken

Recension

av tatjanabrandt

Recension

Har recenserat Tommy Melender. Länkar via facebook för att ni ska kunna läsa utan att ha inloggningskoder till nät-Hbl.

Ekman, Donner och den kritiska positionen

by tatjanabrandt

Michel Ekmans recension av Jörn Donners  Mammuten är på allas läppar här hos oss just nu.  Själv tyckte  jag sista meningen var chockerande. Man ska vara lite försiktig med att dela ut sina sanningar och ännu mer försiktig med att recensera människors liv.

Julia Kristevas generalidé om att skrivandet är en sublimerad form av moderslängtan, längtan till moderskroppen gäller väl oss alla.  Man kan förstås fundera på om nu just moderskroppen/moderskärleken är ändstation för den typ av längtan som aldrig hittar hem. Kanske också ”modern”  blir en metafor i sista hand?

En av de saker som gör Michel Ekmans recension så plågsam är att den också är så bra. Han har en klarsyn som är obestridlig. Kanske min djupaste invändning handlar om att en kritiker inom sig måste hitta en generositet mot det omättliga, skamliga , det som tar för mycket plats. Först när man känner att man bottnar på den punkten kan man lita på sitt tal. Det här är en evighetskamp eftersom den kritiska positionen är avundsjuk .

 

http://hbl.fi/kultur/recension/2013-02-05/bokrecension-mammutens-svartsjuka-klagovisa