Kritikerseminariet

Kategori: Recensioner

LISTAN

av magnuswo

En av de intressantaste svenska kritikerlistorna har just utkommit: Vetenskapsrådets lista över vilka projekt som beviljats bidrag från den Humansistiska potten. Vetenskapsrådet (VR) är forskningssveriges viktigaste bidraggivare.
http://vr.se/forskningsfinansiering/bidragsbeslut/storautlysningen/humanioraochsamhallsvetenskap.4.405c4f3813823f65fee4de5.html

Ansökningstrycket är enormt, knappt 8 % av de som sökt beviljades i år bidrag. Det gör det till en konstpolitiskt intressant lista, väl värd att studeras ur alla tänkbara aspekter. Själva framhåller VR (se länken ovan) den statistiska ballansen, men det är avgjort de beviljade projektens inriktning och ambition som är det intressantaste. Mest får man ut av läsningen genom att läsa den ämnesorienterat. Vilka Litteraturvetenskaplig projekt har fått pengar? Vilka Filosofiska? Etc.

Annonser

Istället för position. Llambías bekännelser

by magnuswo

Det har öppnat sig ännu en debatt om fiktion-liv-biografi-fiktionslös fiktion-etcetera med utgångspunkt i Pablo Llambías nya sonettbekännelse Hundstein. Debatten följes – bara det är kanske ett tecken – bäst via Pablo Llambías egen Facbooksida

http://www.facebook.com/#!/pablo.praksis?fref=ts

Som vanligt är min känsla att debatten gäller en annan fascination än den boken som sådan motiverar. Precis som de tidigare böckerna som figurerat i samma långa debatt, upphör den genast att vara specifik för att bli typisk. Vår tid, som jag alltmer betraktar som tvetydighetens och tvetydiggörandets tid, söker uppenbarligen en av sina bärande ambivalenser just i frågan om fiktionen. Det är så att säga den ort där tvetydigheten som (icke-)ståndpunkt manifesterar sig som allra tydligast. Den kunskapsteoretiska frågeställningen – vad är världen, verkligheten, tanken och varat – som inte kan ställas eftersom varje (icke-)position tycks grundad i själva skillnaden, ersätts så av en fråga om representationen (vilken i förlängingen alltid blir moralisk).

Vad ska man tänka produktivt om detta? Jag tänker två saker.

1. Vi måste reformulera kritiken och grunda den i sensibiliteten snarare än i distinktionen(gammalt projekt med förnyad och förstärkt aktualitet). I detta är begrepp som uppmärksamhet, interpretation, kropp grunden.

2. Vi måste reformulera relationen mellan tanke och språk. Oppositionen mellan hållningen att språket är vår natur och att  språket är vårt verktyg måste omförhandlas.

Kerstin Ekman, svensker og proletariatets elite

by Gro Jørstad Nilsen

I en anmelders hverdag hender det at bøker som skal anmeldes også griper inn i aktuelle debatter, slik som nå, hvor jeg skal anmelde Kerstin Ekmans roman ”Grand finale i svindlerbransjen”. To pågående debatter her til lands involverer nemlig to svensker, som begge formidler en overformynderisk, refsende og moraliserende holdning overfor ting de mener er fryktelig galt her til lands.
Den første refseren fra Sverige som svingte svøpen var teaterregissøren Sofia Jupiter, som i et innlegg i Aftenposten http://www.aftenposten.no/kultur/Svensk-regissor—Egner-er-direkte-skadelig-for-barn-7086217.html
angrep barnebokforfatteren Torbjørn Egner for manglende politiske korrekthet.

Svenske to som følte seg kallet til å refse landet var Martin Aagård i Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/kultur/article16089195.ab .Denne andre debatten er atskillig mer ubehagelig enn Jupiters, fordi Aagård driver historieforfalskning, noe flere kommentatorer har pekt på, blant annet og Aslak Nore i VG, http://www.vg.no/nyheter/meninger/artikkel.php?artid=10113053 og Hilde Sandvik i Bergens Tidende, http://blogg.bt.no/preik/2013/01/25/svensk-kulturimperialisme/#.UQWjD0eXiok

Det merkelige med debatten er den rå tonen, spesielt Aagård er direkte ekkel i måten han lager en fiktiv distinksjon mellom ekstremist-Norge vs dannelses-Sverige. Hvorfor denne hangen til å demonisere og stigmatisere et helt land? Gruppetenkning og generaliseringer av dette slaget forbinder ellers vi nordmenn med rabiate muslimhatere på diverse nettfora.

Min hypotese er at Sverige har et problem nettopp med ekstrem gruppetenkning, og Kerstin Ekman bekreftet mine antagelser. I følge boken (fiktiv riktignok, men gode innslag av lek med den såkalte virkeligheten), så har de radikale fra syttitallet havnet i maktposisjoner og blitt snobber. I Sverige er det proletariatets elite som har definisjonsmakt, og da står klassetenkning sterkt som forklaringsmodell. Her i Norge har vi aldri hatt noen elite på samme vis som for eksempel det svenske akademiet, som utgjør en slags ekstrem-elite på det littærere feltet vil jeg si. Og mens jeg leste Ekman tenkte jeg at det sikkert må være enhver svensk forfatters våte drøm å få tildelt en av Akademiets stoler på livstid og bli udødeliggjort.

Jeg er glad vi ikke har en lignende superelitistisk institusjon i Norge, for jeg tror det påvirker aspirerende (ofte middelmådige, dog)forfattere og kritikere til å føye seg etter konsensus på en helt annen måte enn f.eks her i landet, hvor de fleste risikerer lite ved å lage bråk.

Men dette tror jeg ingen snakker om i Sverige.

Konceptrecension

by magnuswo

Fick 2500 tecken för att skriva om en favorit, tyskan Monika Rinck. Tänkte då att jag skulle prafrasera hennes stil och poetik genom att konsekvent leka med svenskans ”under” och dess dubla betydelse av ”unter” och ”wunder”. Jag jobbade rätt hårt och tycker att jag fick till den rätta ambivalensen mellan flamsig ytlighet och filosofisk skärpa som jag älskar hos Rinck.

En kommentar har recensionen fått. Kolla själva. Ha ha ha ha!

http://www.aftonbladet.se/kultur/article15930407.ab

upplyst/upplöst

by MR

Anna-Lina Brunell i Hufvudstadsbladet har meldt den siste diktsamlinga til fsl’er Peter Mickwitz Som du gör dina cirklar runt detta utanför:

”Mickwitz fordrar både ansträngning och en viljelös öppenhet för dikten, och faktum är att jag som läsare alltid är beredd att ge den det. Precis som Mara Lee någonstans skriver om Ulf Karl Olov Nilssons poesi, så snubblar man i Mickwitz dikter alltid på ett hjärta.(…) I just denna diktsamling kommer det för mig att hänga ihop med ordparet upplyst/upplöst, som inleder boken som ett slags motto eller läsanvisning. Bilderna av något som lyses och löses upp är många fler än de jag beskrivit, och hör också samman med en förlust av förståelse. ”inte ett ord förstår jag / ju närmare ett ord jag kommer / desto längre isär glider bokstäverna / ju närmare jag kommer varje enskild bokstav / desto mera lyser ljuset bakom pixlarna igenom så / att jag till slut står inför enbart ljus.” Som om bara viljan att förstå försvårar själva förståelsen.”

Les heile bokmeldinga av Som du gör dina cirklar runt detta utanför